Döden, döden, döden

Döden, döden, döden är ett citat från Astrid Lindgren som alltid inledde samtal med sin syster med dessa ord. Så var det avklarat, sa hon. Men riktigt så enkelt är det inte, särskilt om du står med ett arv efter en konstnär.

I Bildupphovsrätt finns 2191 medlemmar som är rättighetshavare efter avlidna konstnärer. Det är de till dess att 70 år passerat efter konstnärens död då upphovsrätten upphör att gälla. 
Den kan bära med sig både fördelar och utmaningar.  I arvet efter en bildkonstnär ingår ofta arbetsmaterial, skisser och verk. De kräver lagring, skötsel (renovering, konservering) och montering för att kunna visas. Om de efterlevande har ambitioner att hålla konstnärskapet vid liv och aktuellt så är det ett stort arbete.

Som konstnär och som arvinge kan man hantera en proppfull ateljé på olika sätt. Vissa konstnärer förbereder sina arvingar med nedskrivna instruktioner, andra gör det svårare och lämnar en odefinierad hög av konst. Vissa arvingar säljer av allt på en gång, om det går, andra säljer ingenting eller några få verk då och då för att inte urholka konstnärskapet. Arvet efter konstnärer som stått arvingarna nära blir förstås speciellt men kanske även knepigt. Det underlättar om konstnären tydligt skriver vem som ska ärva upphovsrätten och då hela upphovsrätten, inte enskilda verk. En katalogisering som även tar upp de verk som inte var i konstnärens ägo när denne avled är en dröm för efterlevande. Om en konstnär inte själv  påbörjat detta arbete under sin levnad så blir det arbetskrävande. Och hur många har det?

I vilket fall som helst så är det ett krävande arbete som kan medföra en hel del kostnader. Ibland hör jag kommentarer som ”varför ska de efterlevande ha pengar?” och svaret på det är enkelt:  Det kostar en hel del att förvalta och hålla liv i ett konstnärskap om man vill göra det med kunskap och respekt genom att ställa ut, bevara och administrera. Både tid och pengar. Förutom utställningar så kan det handla om att leverera material till öppna arkiv för forskare, kritiker och journalister och att upprätthålla eller sträva efter att utveckla en relation till konstmarknaden och därmed till en publik av konstsamlare av olika slag, från "amatörer" till "professionella". Dessutom har många konstnärsbarn har fått vänta till sist bland kompisarna på att få en ny cykel och grävt i många chipsskålar på långa, tråkiga vernissager.

Rensa och ”döstäda” kan alla hålla på med hela livet men som konstnär har man en dimension till, vad ska hända med både verk och utrustning efter att man lämnat in? Och insikten att inte behöva köpa mer material, det jag har kommer att räcka så länge jag lever, är lite omvälvande. I en ideal situation är konstnären så mycket uppmärksammad under sin levnad att all kvarlåtenskap säljs och konstnärskapet utvecklas vidare av olika aktörer som inte är alltför beroende av arvingarna. Samtidigt är det inte orimligt att som arvinge fortsätta konstnärens eget arbete med att forma en image. I synnerhet om det inte finns ett spontant levande intresse för konstnärskapet utan detta tenderar att glömmas bort. Det är också en form av släktforskning att lära känna en släkting. Så här säger Jacob Derkert, barnbarn till Siri Derkert: ”Genom den nära relationen till de fysiska verken i kombination med läsning av olika former av källor har jag skaffat mig en relation till konstnärskapet som "liv" och "verk" som i sig är berikande, en intressant del av livet. Det gäller att undvika att leva upp till nidbilden av en konstnärsänka/änkling som en drake som bevakar en skatt. Mer praktiskt handlar det om att inte vara blyg för att skapa och upprätthålla kontakter med konstlivets olika aktörer och att ta sig råd att rådfråga experter.”

Åsa Berndtsson